#32

Det är svårt. Man tycker om en person. Personen har det tufft. Man försöker peppa, hålla uppe skenet och samtidigt köra på som om allt är som vanligt. Det går ett tag. Ett förvånansvärt långt tag. Sen börjar man dala. Märks det att man försöker? Förhoppningsvis. Inbillar sig att det snart är över och tar nya tag. Att få sitta och prata med livstidsdömda över en kopp kaffe sätter saken i ett annat ljus. Man har det rätt bra. Men just nu tänker jag tillåta mig att vara lite nere, lite trött och seg. Ladda batterierna.
"Du är så vacker på något vis, Det är något med ditt leende". Det kom från oväntat håll. Men, Tack, det värmer, ger lite ny kraft. För jag vet att det kommer innifrån. Jag är inte själv.
Hem i helgen. Sen är jag på G igen.